Känslan just nu. Den kan förklaras med ett ord. Ensamhet.

Den känslan har byggts på mer och mer under kvällen och jag är inte säker på varför. Det kan vara hormoner, det kan vara fel tid i månaden eller bara det faktum att personen jag vill ha är kär i en annan. Att man vet att saker man sett fram emot inte kommer gå i uppfyllelse. Att när man verkligen behöver någon så finns dem inte där för mig. Fast jag bara behöver prata lite för att dämpa ensamheten.

 

MEN! Det finns 3 saker jag vill tacka för, för det här året. Då menar jag hela året! Från juni 2013 till nu.

 

- Jag vill tacka min sommarflört, för att han gjorde mig till en bättre människa. Det suger att jag fick lov att lämna platsen där han fanns och att jag aldrig kommer få reda på vad som kunde ha varit. Det suger att veta att han har en annan person som han är kär i och som han kallar sin flickvän. Det suger att inte veta om han någonsin var kär i mig när jag vet att han aldrig hade varit kär i någon tidigare. Jag önskar så innerligt att jag hade varit den första.. Det som jag mest älskar är hur han drog fram en bättre människa ur mig, som jag kunde vara stolt, som jag ÄR stolt över. Den människan i mig har bara vuxit ännu mer under året. Tack.

 

- Jag vill tacka mina vänner här i Luleå, framför allt vill jag tacka Carl som har hjälpt mig under hela året trots att jag är ett hopplöst fall. Han är anledningen till att jag har klarat hela det här året utan en enda omtenta. Trots att jag har varit på gränsen till att misslyckas flera gånger och varit helt säker på att jag faktiskt skulle göra det. Vi har nog alla blivit chockade när jag fått mitt resultat och varit godkänd fast jag bara pluggat under helgen innan, eller dem sista dagarna innan tenta-/dugga-/examinationsdagen. Till nästa år får jag sluta att vara en sån slacker. Tack!

 

- Jag vill tacka One direction, för att dem har fått mig att hålla ihop rent emotionellt det här året. Relativt bra i alla fall. Höstterminen gick bra. Sedan trodde jag att jag var kär, mina murar som jag byggt upp efter Robin (för att slippa bli sårad) raserade totalt och dem är ännu inte återuppbyggda. Önskar jag hade dem kvar. Men One direction får mig att klara mig igenom dagarna. Behöver jag bli glad så lyssnar jag på dem, innan ett prov så lyssnar jag på dem för att kunna lugna nerverna och när jag känner mig ensam för att det dämpar ångesten. Så ja, jag är skyldig dem så mycket för allt dem gjort för mig genom att bara finnas till. Min bästa vän Dehlin berättade för mig att vi inte kommer kunna hamna längst fram på deras konsert i juni, det bröt ner mig totalt efter att ha sett fram emot det hela året.. Men jag ska väl vara tacksam över att ens få vara där och njuta av deras närvaro och musik, med min bästa vän vid min sida, medan vi manglar undan alla fjortisar omkring oss! Ser verkligen fram emot detta. Känns som en bra avslutning på skolåret.

 

Ja, nu är det bara en vecka kvar av skolan. Det här året har gått helt sjukt fort. Sista matte F-duggan på måndag och sista kemi-deltentan nästa fredag, sedan blir det väl något småfirande på kvällen med mina vänner eftersom vi kanske inte kommer att ses på hela sommaren. Men inget drickande för mig! Jag ska sätta mig i bilen first thing saturday morning för att köra hem mot Dalarna och Rättvik. Ska bli så skönt!

Min far ringde mig nu precis också, så humöret blev lite bättre. Han frågade om jag hade ett giltigt pass, så förhoppningsvis blir det en utlandsresa i sommar också!

 

Menmen, nu ska jag försöka göra något med mitt liv. Kanske ska sätta mig och göra mattepappret en gång till. Eller sova? Något av dem i alla fall!

 

Ha det så bra och keep it together hörni!