Så dem senaste dagarna har varit ganska jobbiga. Ville knappt duscha för jag ville inte vara naken. Knappt kunnat se mig i spegeln för att jag har blivit så äcklad av vad jag ser. 

 

Att jag ens gav honom privilegiet att jag skulle kunna se mellan fingrarna i fall att han skulle vara med någon annan är för att jag bor så pass långt ifrån, men då skulle han också ha sagt det på en gång och inte sagt till alla att jag redan visste. Vilket jag inte gjorde. Våra gemensamma vänner till slut tröttnade ur på hur han höll på och bestämde sig för att berätta allt för mig. Jag har alltid trott.. att jag.. liksom är en bra person.. och att man aldrig skulle kunna göra så mot mig... Jag gav honom privilegiet för att jag ville ha honom kvar, jag hoppades såklart på att han inte skulle utnyttja det, men om han gjorde det att han skulle berätta det för mig. Hade jag bott kvar hemma så hade jag ju aldrig tillåtit det. Men det är så mycket i hans beteende som makes sence nu. Det gör mig ledsen. För det finns ingen människa som jag har så roligt med och som gör mig så genuint lycklig. Som jag verkligen kan vara mig själv med till 100%. Så det här suger verkligen. Jag trodde att jag var den viktigaste personen i hans liv exakt som han är den viktigaste i mitt. Jag har knappt vågat gå ut för att dricka på helgerna för att jag får blackout så lätt och jag ville inte riskera någonting med honom. Ärligt talat så har det inte gjort någonting, för han var mycket viktigare för mig än någon jävla alkohol. Medan han kommer ihåg allt när han dricker och därav har gjort fullt medvetna val. Det är det som sårar mest. 

 

Jag kommer aldrig mer kunna lita på honom. Förlåt om jag inte skriver ut namnet, det gör så mycket ondare och känns så mycket verkligare då..

 

Men samtidigt så vill jag inte ge upp honom.. Skrev med honom under kvällen i måndags, när allting hände. Jag skickade även ett sms till hans mamma för att förklara situationen och varför jag förmodligen inte kommer att hälsa på dem när jag kommer hem. Hon bad mig att låta honom förklara sig. Så jag skrev till honom att han skulle ringa och förklara sig. Själva samtalet gav väl ingenting förutom att han är en komplett idiot. Till slut sa jag att "Jag hoppas att du känner att du har lyckats, för nu har du förlorat mig helt". För samma sak hände ju i somras, vilket jag förlät honom för, men inte en chans att jag skulle låta det hända igen. Han är den sista personen som jag trodde skulle kunna göra såhär mot mig. Han hade fortfarande inte testat sig efter i somras. Vilket gjorde mig väldigt upprörd eftersom jag är väldigt rädd om mig när det gäller allt kring sex. Vilket jag sa till honom, och ändå så riskerar han att ge mig någonting mer. Han borde ha sagt någonting...

 

Även om jag är förbannad, ledsen och sjukt besviken på honom så vill jag ha honom kvar i mitt liv.

Vi har smsat dem senaste dagarna. Jag har bara skrivit arga sms om hur dum i huvudet han är och hur han måste växa upp. Medan han skriver att han ångrar det han har gjort och att han ska kämpa för att bli någon som förtjänar mig, "för att de har alltid vari du å jag !" och hur han ska bli the man in my dreams (hans grammatik alltså).

 

Men jag vill inte att det här bara ska vara tomma ord, utan jag hoppas verkligen att han vill kämpa... Men jag har sagt att jag inte tänker vänta på honom och att jag tänker gå vidare med mitt liv. Och om han ska ha minsta lilla chans med mig igen så måste han fixa allt med alla andra också. Skriva till dem han har varit med att han "ångrar" sig om han nu ens gör det. Och massa annat. Det är ditt första steg i rätt riktning. Det skulle dock inte förvåna mig om jag väntar på honom i alla fall, medan han slutar kämpa och går vidare med någon annan och jag blir kvarlämnad, mer sårad än innan.

 

 

 

Jag vill vara den person som man vill kämpa för. Jag vill vara den person som man inte vill förlora ur sitt liv. Jag vill vara den person som förgyller ens dag. Jag trodde själv på att redan var det, i alla fall i Simons liv.