Jag skrev till Simon igår. Skrev att jag förlät honom. Men att jag inte är dum nog att lita på honom igen. 

Det finns en del av mig som vill försöka gå vidare, men en annan del som gärna stannar upp, ser efter om han försöker kämpa för mig och som vill ge honom en chans till. 

Men! Jag vill gå vidare. Men skulle jag vara med någon annan så skulle jag känna mig skyldig. Även nu. För även om han har gjort som han har gjort så vill JAG fortfarande inte såra honom. Så om jag skulle vara med någon annan och han får reda på det, så hoppas jag att han förstår att det inte är för att vara dum eller för att hämnas. Utan att det helt enkelt är jag, som är stark nog för att gå vidare. 

Jag vill inte vara en person som bara står och trampar på samma ställe utan att komma någonstans.

 

Jag har en tendens till att stanna upp mitt liv för människor, även för sådana jag knappt känner, som jag smickrat mig själv med i mitt bakhuvud och fått för mig att dem är intresserade av mig. Även då så har jag svårt att göra någonting med någon annan. För det sista jag vill är att såra någon. Spelar ingen roll vem. 

Smeknamn som jag har:

!$ [is], som jag kallas av min ginger till bff

Tyke, som jag kallas av några äldre studenter. Varför kan ni ju fundera på!

Persbrandt, som mina klasskamrater kallar mig, för Lina drar tydligen en lina?

 

Sedan tror jag inte att det finns några fler smeknamn, som inte används alltför ofta i alla fall. Som typ ADHD, Linis, bogseringslina (som pappa säger), lantis, katten etc.